Det bästa med att vara lärare är inte loven – det är eleverna!

Ballonguppsläpp vid skolstart

 

Just nu är vi som jobbar i skolan  inne i en intensiv period, det är dags för omdömen.  De omdömen jag skriver skall, tillsammans med de övriga lärarna eleven har, ligga till grund för elevens egna IUP (individuella utvecklingssplan). Jag undervisar ca 70 elever i två ämnen så det innebär att jag ska skriva ca 140 personliga omdömen. I omdömena skall jag utgå ifrån den nya läroplanen, tala om vad eleven kan och vad eleven skall göra för att utvecklas. Det tar tid!

Men…

Varje år när jag tar mig den här tiden och verkligen sitter ned och funderar kring varje enskild elev blir jag så glad. Jag ser plötsligt tydligt hur mina elever har utvecklats och hur duktiga de är. Jag blir stolt över det arbetet vi gör i klassrummet och jag blir förundrad över hur arbetsvilliga och intresserade de är. Visst finns det elever som inte har lyckats men även dem är det bra att fundera kring. Jag försöker förstå vad det är som fattas dem och hur jag och skolan ska kunna hjälpa dem på bästa sätt. Det svåra med att skriva omdömen för de eleverna är att framföra deras utvecklingsmöjlighet på ett sådant sätt att de inte känner sig odugliga eller nedtryckta.  Det är en riktig utmaning!

Nu är omdömesskrivandet klart för den här terminen och nästa stora utmaning blir utvecklingssamtalen. Då ska jag förutom mitt ordinarie arbete träffa mellan 15 och 20 elever och deras föräldrar och diskutera omdömena. Utvecklingssamtalen tar mellan en halv timme och en timme att genomföra och alla borde få sin samtal nu, i mitten av terminen. Ja, det är inte lätt att hinna med.

Men…

Utveckligssamtalen brukar vara trevliga. Det är kul att få träffa de som är föräldrar till de fantastiska elever som jag har. De är ju specialister på sina egna barn och de har ofta väldigt bra tips till mig som hjälper till i vårt arbete framåt. Det är toppen att få prata med andra som är lika intresserade av barnens framsteg som jag är.

Det är klart att det finns samtal som är svåra eller samtal som kanske inte blir så bra. Som tur är har jag då bra kollegor som kan delta i samtalet eller hjälpa till i hur vi ska komma vidare.

Trots att arbetet som lärare ofta är slitit och att vi får mycket skit i debatten så älskar jag mitt jobb. Det bästa med att vara lärare är inte loven – det är eleverna!

 

 

 

Regler

Regler är bra men de behöver inte vara stelbenta. De behöver också anpassas efter situation och grupp (precis som undervisningen). Visst är det väl bra med grundregler som att man inte ska ha mobiltelefon igång eller inte sitta med ytterkläder i klassrummet men det måste ju också vara ok att tänja på de reglerna ibland.

Om man tar mobilernas vara eller inte vara. Har man elever som har svårt med koncentrationen eftersom de hela tiden störs av att de måste se vad kompisarna gör kan det vara fantastiskt att låta dem lyssna på musik i mobilen. Det är bra att kunna träna glosor i mobilen, eller slå upp främmande ord. Suveränt att kunna skriva in läxor i kalendern eller fota av tavlan där klassen tillsammans gjort en mindmap över den kunskap den faktiskt har i ämnet. Med tanke på det verkar det ju dumt att förbjuda mobiler helt i skolan.

När det gäller ytterkläder är det självklart att man tar av dem i klassrummet men ibland har man elever som är så otrygga att de hellre blir utslängda än att ta av sig jackan eller mössan. Då kan man behöva gör undantag ibland. Det finns också de som använder ytterkläder och mössa som en provokation för att slippa ifrån själva skolarbetet och då känns det inte meningsfullt att låta dem lyckas med det. Flera gånger har jag råkat ut för att både eleverna och jag själv blivit så uppslukade av det som händer i undervisningen att vi helt glömt bort det där med mössor och jackor. Om jag kommer på det säger jag ju till men ibland missar jag det helt. Då kan kollegor som titta in i klassrummet tycka att jag är olojal eftersom jag inte följer en regel men… Vad ska man göra. Jag har sagt till att de gärna får titta in och säga åt mig. Mer kan man inte göra. Jag tycker undervisningen är det viktiga och en regel kan inte få stå i vägen för eller hindra den.

/Caroline

Katederundervisning – Vad är det?

AttributionNoncommercial Some rights reserved by cproppe

För mig är katederundervisning en lärare som talar och elever som passivt lyssnar eller ett klassrum där läraren låter elevernas enda aktivitet består av fylleriövningar och självständigt arbete i övningsböcker. Det är läraren som har alla svar och dialog saknas helt.

Ibland, när läraren är kunnig och passionerat intresserad av sitt ämne, är katederundervisning (som en bra föreläsning) intressant och spännande. Det sker ibland, när man har behov av att introducera ett nytt ämne eller ett tema. Det kan vara lika givande och inspirerande som en riktigt bra föreläsning.

Ibland är katederundervisning katastrofal. Om det aldrig sker något annat. Om läraren är trött och ointresserad. Om eleverna inte förstår hur det som tas upp berör dem eller om det de lär sig inte går att sätta in i något sammanhang. Ett exempel kan vara glosor som lärs in utantill, utan att eleven lär sig använda ordet i en mening, eller floder som rabblas, utan att man vet var floderna ligger.

För mig är motsatsen till katederundervisning en lärare som rör sig i klassrummet utan att för den sakens skull släppa ledarrollen. Det är en lärare som bjuder in eleverna i ett samtal och som varsamt leder samtalet så att alla får komma till tals. Det är en lärare som ser till att de demokratiska reglerna för samtal och diskussioner följs. Det är en lärare som lyssnar till elevernas förkunskaper och som leder dem till ökade kunskaper genom att låta dem undersöka sina kunskaper för att se om det tror sig veta stämmer. Det är en lärare som låter eleverna lyssna till och lära av varandra. Det är en lärare som lär eleverna att tänka kritiskt och att själva ta ansvar för sin inlärning.

Är katederundervisning bra eller dålig? Som jag ser det är det både och. Ibland finns det skäl för katederundervisning och ibland inte. Det farliga är ifall men tror att allt alltid kan läras på samma sätt.

/Caroline

Frukostfunderingar den 3 augusti

Läser i på Insidan i DN om Maria Gerlofsons bok ”Mod – Stå upp för dig själv”. Jag har ju inte läst boken men något i det som står i artikeln (skriven av Peter Letmark) får mig att tänka till. Gerlofson säger: ”Alla har ju fått höra från föräldra och lärare, ‘du är ju en sån som…’. Det är viktigt att testa de här etiketterna som man fått av andra och som man har gett sig själv”.

Den meningen får mig att tänka på en sak som Bhavik Gandhi sa i sitt föredrag på TEDxMälaren den 15 juni. Han rodde från Spanien till Atigua trots att han i fjärde klass fått urusla betyg eftersom han ”gav upp lätt”. Det var ju tur att han inte lyssnade på sin lärare…

Vad lätt det är att ge barn en stämpel. Bhavik Gandhi lyssnade inte men det gjorde Maria Gerlofson och det tog lång tid för henne att frigöra sig från förväntningarna de omkring gett henne och som hon gjort till sina.

Jag har många gånger hör lärare säga om elever att ”Han kommer alltid försent”, ”Hon bryr sig inte”, ”Den där ungen är omöjlig”. Vi etiketterar eleverna och möter dem med negativa förväntningar och jag är övertygad om att vi faktiskt får de elever som vi förtjänar då. Det leder mig in på Björklinds utspel om att ”Skolk ska synas på betygen”. Jag undrar: varför då? De som skolkar och deras föräldrar vet väl redan att det är ett problem? Om de inte vet det så har skolan misslyckats tycker jag.


Foto: Lonely av Kashirin Nickolai CC

Vi i skolan måste bli bättre på att motivera för våra elever varför de ska vara i skolan. Om man är en duktig elev som klarar prov utan att gå i skolan är det nog fel både på skola och prov. Om man är en elev med problem, som inte orkar gå till skolan så behöver man väl stöd och hjälp. Man behöver känna sig välkommen till skolan när man kommer och man behöver mötas av positiva förväntningar.

ToonDoo

Jag har hittat ett roligt program på Webben där man kan göra sina egna seriestrippar, ToonDoo. Kan vara något att visa eleverna…

Jag har gjort en egen test och använt en händelse från mitt första år som lärare. Jag fick en klass med en ny pojke med turkiskt namn och tog för givet att han nyss anlänt då han inte svarade på mina tusen frågor. När jag tjatat på och pratat riktigt långsamt och antagligen fått honom att tro att jag tyckte han var korkad så sa han högt och tydligt ”Örebro”. .. Det fick mig att känna mig lite dum. Så här blev min serie:

#fikasommar

I dag tog mamma och pappa med mig till Thielska Galleriet som ligger på Blockhusudden längst ut på Djurgården. Redan när jag var lite tog mamma och pappa ofta med mig och syrran till olika konstgallerier och museum runt om i Stockholm. Syrran och jag brukade leka att vi bodde i de magnifika byggnaderna.

Som alltid när man är på utflykt fikade vi och jag fick en ny bild till min #fikasommar:

Fikat smakade fantastiskt och mackan också.

När jag gick där och tittade på målningarna kom jag på mig själv med att faktiskt gissa rätt på vilken konstnär som målat respektive tavla. Jag undrar hur det kan komma sig? Vad jag vet har jag aldrig pluggat in konstnärerna. Jag har ju sett många av tavlorna tidigare och jag har säkert läst vem som målat men jag har egentligen inte brytt mig så mycket. Trots det så måste något ha fastnat.

Jag har upptäckt samma fenomen när det gäller växter. Jag vet ofta vad växterna heter trots att jag inte heller pluggat in dem.

Det är konstigt med kunskap.

”There’s the shit you know, the shit you know you don’t know, and the shit you don’t know you know.” Steve Schwartz

Olika sorters läsning

Anne-Marie Körling skriver ett inlägg om Nätläsning och läskrampen ”readers block”. Visst är det så att olika sorters läsning kräver olika sätt att ta sig an texten. Det var jag inne på då jag skrev min C-uppsats och jag känner att jag får det bekräftat ofta. Hennes inlägg fick mig att fundera vidare.

Jag läser mycket på nätet även om jag ibland kan tycka att det är jobbigt. Jag märker också hur jag har tränat upp min förmåga att läsa längre texter på skärmen. Förr skrev jag ofta ut det jag skulle läsa men det gör jag faktiskt inte längre.

Att läsa en deckare ställer andra krav än att läsa en vetenskaplig uppsats. Att läsa en annons är annorlunda än att läsa en serietidning. Att läsa en bild (ja, just det, bilder är också text) är annat än att läsa en bok. Nej, en sorts läsning är inte bättre än en annan. All sorts läsning behövs och det är dags att vi börjar prata om det i skolan. Om vi diskuterar vilka krav olika texter ställer på oss som läsare så tror jag att vi lättare kan få med oss alla elever. Jag tror det är viktigt att man får börja med den läsningen som man känner att man lyckas med och behärskar så att man vågar ta större och större risker och utveckla sitt läsande.

Själv hade jag en period då jag pluggade och läste väldigt mycket kurslitteratur. När sommaren kom orkade jag knappt läsa något alls men en del deckare slank ned. Sen blev det fler deckare, och fler… En dag kände jag att jag inte skulle klara av en enda deckare till. Jag fick ett okontrollerbart sug efter något djupare, svårare, mer problematiskt. Just nu kommer jag inte ihåg vad jag läste (det kan ha varit Paulo Coelhos Zahiren) men behovet fanns där.

Som svensklärare har jag många gånger förtvivlat över min sons bristande läsintresse. Han har ju alltid kunnat läsa bra men vilja att läsa har inte funnits där, inte förrän nu. Nu när han slutat skolan läser han plötsligt tjocka böcker. Nu njuter han av att läsa och kan till och med välja det framför dataspelen. Hur gick det till? Jag önskar jag kunde svara på det men det kan jag inte. Jag kan bara gissa.

Jag har aldrig tvingat honom att läsa men vi har pratat mycket böcker här hemma. En del samtal har han hört och tyckt illa om att stå utanför. Det resulterade till exempel i att han sträckläste alla Harry Potterböckerna  innan vi skulle se den senaste filmen eftersom vi andra pratade om skillnaden mellan böckerna och filmerna. Han vill kunna vara med i diskussionen. Jag tror alltså att det är samtalen som lockat honom att börja läsa.

Kanske kan vi få fler intresserade läsare genom fler gemensamma samtal…

PR-kampen om skolan

Försökte följa direktsändningen på Bambuser från Lärarförbundet om  PR-tävlingen där PR-byråerna Cohn & Wolfe, Gullers Grupp och Prime PRs tävlar om att ge om positiva bilder av den svenska skolan. Tyvärr så bröts sändingen och ljudet hela tiden så det var svårt att höra vad de sa. Några saker kunde jag dock plocka upp fast jag hade svårt att uppfatta vilken byrå som var vilken.

En sak som alla tre nämnde var att trots att skolan är utskälld och kritiserad så gott som dagligen i media så är de flesta nöjda med sina egna barns skola. Det är intressant att media och allmänhetens bild är så olik, vad kan det bero på? Jag har jobbat i skolan i nio år nu och jag tycker mig känna igen det. Den skolan jag arbetat i det sista året har dåligt rykte men… de elever och föräldrar jag möter är nöjda. Det är klart att det finns undantag men det vore väl konstigt annars. Kan det vara så att man tar billiga poäng på att klaga på skolan? Kan det vara så att de politiska partierna tjänar på att snacka skit om skolan och komma med enkla lösningar?

Jag älskar mitt jobb och jag är glad varje dag när jag går till jobbet. Visst händer det att vissa dagar är jobbiga och man sliter men resultaten blir oftast bra i slutändan och det gör all möda värd. Om skolan som arbetsplats var så dålig som bilden i media visar, borde jag inte känna så.

Vårt uppdrag i skolan har förändrats i och med att samhället har förändrats. Samhället kräver andra saker av medborgarna idag än vad som krävdes för tjugo år sedan. Det ska bli kul att följa Skolverkets webbsändning ”Vilka medborgare skapar den svenska skolan?” lite senare idag. Ger vi våra barn det de behöver för att klara sig bra när de kommer ut i arbetslivet? Det känns skönt att diskussionen är igång.

Sommarlov!

Nästan två veckor in på sommarlovet känner jag att jag verkligen gått ned i varv och jag njuter av att bara vara ledig. Men även om jag kopplar av så kommer jag hela tiden på nya idéer för min undervisning. Nu har jag öppnat ett dokument på datorn som jag kallar för lektionsidéer. Jag tänker mig att jag ska anteckna alla de idéer jag har så att jag inte glömmer bort dem när jag ska sätta igång med planeringen av höstterminen.  Lite så där i smyg måste jag erkänna att jag längtar till hösten men jag vet också att ledigheten kommer att göra mig till en bättre lärare.

Idag hittade jag det här på TED: http://www.ted.com/talks/lang/eng/stefan_sagmeister_the_power_of_time_off.html Om man sätter det han säger i relation till tanken att man ska ta bort lärarnas sommarlov så tycker jag att det här är bevis för att det vore en dum idé. Den ledighet vi har gör oss till med kreativa och engagerade lärare, det är jag övertygad om.

Framtidens Lärande – torsdag 20/5-2010

Försöker samla tankarna efter ett par intensiva dagar på konferensen om ”Framtidens Lärande”.

Det hela började i går då jag parkerat bilen i garaget vi Nacka Strand och klev ur hissen för att mötas av en strålande utsikt.

Utsikt från Nacka

Som om inte den strålande utsikten och det vackra vädret var nog, strömmade dessutom klassisk musik ut ur högtalare på utkiksplatsen. Det kändes som om luften var laddad med förväntan inför vad dagen skulle ge.

Den första föreläsningen handlade om New Millenium Learners. Det var Francesc Pedró som berättade om OECD-rapporten: Are the New Millennium Learners Making the Grade. Han talade om att vi behöver överbrygga den ”andra digitala klyftan”, dvs. den klyftan som uppstår när de flesta har tillgång till hårdvaran och infrastrukturen men där de sociokulturella skillnaderna växer eftersom en del av eleverna inte kan hantera datorerna och informationsflödet utan enbart använder datorerna till nöjen. Han menade också att skolan inte har råd att ignorera den nya tekniken eftersom det ingår i skolans uppdrag att ligga i framkant och leda utvecklingen.

Sen var det dags för Ungt Inflytande att presentera sitt arbete om Morgondagens skola. Cornelia Leander, Emil Claesson och Milén Fernandez berättade kort om sitt arbete med publikationen. Läs den! De har mycket kloka tankar kring skola, lärande och lärares roller.

Slutet på torsdagsförmiddagens föreläsning blev ett samtal kring En skola i världsklass med Lotta Edholm, skolborgarråd i Stockholm. Hon menade att tillgången till IT i skolan inte kan vara frivilligt, alla måste utbildas. Hon pratade om vikten av PIM-utbildning, uppföljning av resultat och inspiration. Hon pratade också om att vi måste börja diskutera vad den nya tekniken innebär för skolans uppdrag.

Tiden mellan de stora föreläsningarna kunde spenderas med fika, mingel och valbara inspirationsmöten. Jag hade valt att höra mer av ungdomarna från Nacka och deras arbete med publikationen om Morgondagens skola. Jag fick då tillfället att fråga dem om vilka råd de kunde ge till lärare idag. Lärare idag kan inte alltid påverka hur skolan ser ut men eftersom det är vi som är nära eleverna kan vi kanske börja i det lilla med vår egna undervisning. De sa att de inte förväntade sig att lärare skulle kunna allt. Däremot ska de kunna inspirera och leda eleverna rätt. De ville se lärare som ger eleverna inflytande, tydliga långsiktiga mål och lärare som samarbetar över ämnsgränserna.

Det fanns mycket intressant att se på utställningen och många inspiratörer att lyssna till. Alla deltagare verkade rörande överens om att skolan inte kan stå utanför som en isolerad ö utan vi måste låta skolan blir en moderns arbetsplats som andra. En plats där man använder den teknik som finna och där man försöker hålla sig i framkanten av utvecklingen.

Next Page »